Första inlägget
Känns rätt surrealistiskt och tragikomiskt det här. Minns när bloggfenomenet var nytt. Uppgifter om att tonårstjejen Blondinbella tjänade orimliga pengar i månaden på att testa smink och fotografera sig själv i olika cardigans gjorde att varenda tjejkompis hade en blogg. Alla tjejkompisar, och EN kille. Minns att vi retade honom konstant tills han till slut la ned bloggen. Tias.blogg.se. Fy fan!
Hur oklar karaktär blir då inte jag som skaffar blogg? Svaret blir så klart brutalt orimlig och oklar, men det är ett surt äpple jag kommer få bita i. Ett nödvändigt, ont, och surt äpple. För i takt med att internationell fotboll blivit så jävla urvattnad, i kombination med att Allsvenskans kvalité gick från fruktansvärt dålig till fruktansvärt dålig men med stunder av skönhet, väcktes mitt sovande intresse för Allsvenskan åter till liv någon gång under säsongen 2014. Jag minns när jag sa till polarna under vintern 2014-2015 "I år ska jag fan gå in i det här och bli en allsvensk nörd på riktigt." Jag ville följa hela skiten, inte bara mina svartgula hjältar som jag följt från nära håll sedan 90-talet. Jag ville se ALLT! Jag ville se Häcken ta emot Blåvitt på nya hemmaarenan. Jag ville se Falkenberg låta Araba sätta mittbackars och målvakters liv i fara på Falkenbergs IP. Jag ville till och med se Djurgården entra Europas sämsta konstgräsplan. Jag ville givetvis att de skulle förlora i stort sett varje match, men för första gången ville jag även se det ske.
Som många vet kunde jag ju knappast valt en bättre säsong eller en bättre liga att följa under lupp. Jag är övertygad om att Allsvenskan 2015 är den mest underhållande serien som spelats i fotbollsvärldshistorien. Rent dramaturgiskt var den så fruktansvärt bra att den hade blivit en grym TV-serie i 30 delar.
På grund av denna fantastiska säsong har jag, i eufori, hungrigt slukat allt som haft med allsvenskan att göra. Jag har febrilt sökt efter nyheter av svartgul karaktär, jag har lyssnat på poddar samma dag de kommit ut. Det har börjat med hjältarna på Radio Råsunda, fortsatt med 51% fotboll tills Månsson slog sig fri och Laul slogs ut, därtill har jag blivit beroende av På låret samtidigt som Discos stämma blivit den Norrländska röst jag aldrig trodde jag skulle bli beroende av i Expressens "Podden utan namn". Jag har plöjt allsvenskans officiella podcast där jag först hatat varenda ord som kommit ur Elena Lövholms mun innan jag bytt till Podd Pa Dembo och insett att jag älskar den kvinnan. Mer Elena Lövholm! (Red. Anm. Mer Elena Lövholm men mindre hästposts på instagram från Elena Lövholm.) Till slut gick det till och med så pass långt att jag började lyssna på podcasts av andra föreningar än svartgul karaktär. Jag lyssnade på DIF-podden, på Bajenpodden, MFF-podden och säkert några till som jag i min skam förträngt. Jo juste, Gamla Trä har jag också halkat in på, ÖSK-podden.
Ja, ni ser ju. Det har blivit enormt mycket allsvenskan. Problemet är bara att det inte har varit nog ändå. Jag har alltid, alltid, alltid velat ha mer. "Ni ser ju", förresten, vad försöker jag inbilla mig där? Jag inser ju att den här bloggen mestadels kommer handla om att jag ventilerar mitt intresse och besatthet av allsvenskan. Ni som läsare kommer antagligen inte vara särskilt många eller någon alls, MEN chansen finns ju att någon faktiskt läser. Chansen finns att någon likasinnad där ute, som inte vill annat än kunna sluka än mer allsvensk fotboll, klickar sig in här och med visst själväckel tänker "Vad fan gör jag här?". I så fall är den här bloggen för dig. Och mig.
Så för att sammanfattningsvis berätta vad det här kommer vara: jag har en, antagligen ouppnåelig dröm om att vara skribent. Skribent med fokus på allsvenskan. Men eftersom du oftast behöver ha journalistutbildning OCH dessutom ha ansökt om en tjänst på Sportbladet för att få arbeta som krönikör där (även om en en del vakanser verkar finnas nu när Månsson gått vidare och Laul fylleyrat om hur "Vi har knullat Jennifer Wegerup", hur sjuka är inte de filmerna egentligen?"), så kommer jag agera låtsas krönikör här istället.
Jag kommer skriva om allt som intresserar mig med allsvenskan, och jag kommer göra det på ett så nyanserat sätt jag kan. Har aldrig varit intresserad av att skrika "AIK är bäst och alla andra är en jävla katastrof", tvärtom alltid älskat att prata allsvenskan med folk som hejar på andra klubbar, brukar alltid vara både dynamiskt och askul.
Däremot kommer jag aldrig komma ifrån det faktum att jag har svartgult färgade ben i min kropp, så i mångt och mycket är jag antagligen helt ute och cyklar om du inte delar min klubbtillhörighet. Därmed blir det här en blogg där jag på ett nyanserat enögt sätt debatterar Allsvensk fotboll med ett svartgult filter. Detta gör jag dessutom även på både Instagram och Twitter under namnet Svartgultfilter. Vill man nå mig har jag till och med en mejl som kollas alldeles för ofta jämfört med dess trafik, [email protected]
Slutligen kanske det bör nämnas: tycker Robert Laul är en fruktansvärt läsvärd krönikör. Allsvenskan är inte lika bra så länge han är sjukskriven. Krya på dig Laul, jag saknar dig i svensk journalistik!